workoutaholic

Jag har min alldeles egna lägenhet, förstahandskontrakt. 40 kvm, enast 3000 kr i hyra.
Och ändå vill han inte bo med mig fastän han bor hemma o vi letar lägenhet tillsammans.

På något tvistat sätt blir jag mer och mer sur. Z gnäller hela tiden om flytt o rummet är för litet, men han vill INTE bo med mig..
Jag börjar rätt lessna så på allt bullshit!
Jag börjar faktiskt lessna på allt!
Om man nu ska klaga kan man göra det tyst, passar det inte att bo i hässelby kan man lika gärna knipa käft!
JAG skulle ialla fall åkt den korta bit som är.. Om jag älskade personen skulle jag göra allt för den, som jag gör.
Jag offrar närheten till MINA vänner, MIN familj för att få vara nära Z.. Jag tkr det är orättvist.


Är jag den ende som ska behöva offra?
Jag är så himlans ledsen och trött på att behöva offra mig själv och vad jag tkr för andras skull.
Jag vill hellre vara hemma på fredag då jag mår så psykiskt dåligt, men jag ställer upp för min vän.
JAG HATAR egentligen allt just nu.
Och inte kan man väl klaga, för egentligen har jag ett bra liv.. Jag är bara frustrerad och sur

Sen mår jag inte helt reko.. Lite halsont o huvudvärk..
Hängig.
ARG för det mesta... typ sur o arg hela tiden på Z.. stackarn.. är nog mest frustrerad över att han aldrig kan bestämma sig....
ursäkta mig för jag vill ha en pojkvän som vill bo med mig..