att leva med bulimi, den nakna sanningen
Den är som att ha cancer i kroppen.
Någonting främmande i ens kropp som på något sätt stannar fastän man inte vill det.
Hur är det att leva med det? Många tror att det är något som man väljer själv, att det är "skoj"
Många tror man måste väga 45 kilo för att ha bulimi eller ätstörningar.
Men det kan lika gärna vara din granne.
Jag tycker det är skönt att skriva av mig ang det.. för det är en sån stor faktor i mitt liv.
Jag lever med det varje dag, vetskapen att närsomhelst så kan jag ligga där i sängen igen i samma jäkla skit.
Därför vet jag att ingen kan leva med mig.
Ändå har jag i magkänslan att med rätt person(er) vid min sida kan jag verkligen kämpa, jag behöver någon som förstår att jag inte är en lätt person.
En invecklad person som får sina attacker av ångest.
Jag söker då efter ngn som inte är lika dramatisk som jag, utan kan dra ned mig på jorden ibland.
Älskar mig för den jag ÄR.
Tränar med mig
Har distans till sig själv o inte så himla allvarlig
När jag tittar i hans ögon kommer jag se en gnista, en kärlek som är stark mellan varandra.
Så, söker jag efter en ny person eller det gamla förflutna?
Jag söker nog det som funkar för mig, sen om det är nytt eller gammalt det kan man faktiskt aldrig veta.
NU vill jag bara må bra, träna, fixa lägenheten...
Få rätsida på mitt liv, SEN kan jag försöka leta.. Men jag är så ung. Jag är bara 19!!!
O har fort min tandställning liksom, och här snackar jag om mitt LIVS KÄRLEK.
Man brukar typ finna den om sisådär 10 år, har gott om tid att finna Honom.
Sen vem det är.. det vet jag faktiskt inte vid nulaget.
Har alltid trott det skulle vara D. Känner fortfarande så.
Men, trots all min kärlek för honom, kanske inte räcker till?
Klarar verkligen inte av dramatiken emellan oss..
Det känns som jag bara vill leva nu m mig själv, för jag har inte orken att kämpa m honom heller.
För allt vi gör är att bråka. Och det får mig inte att må bättre - och sen att man tar upp den gamla skiten, ne, det hjälper inte heller.
Jag vill ha en nystart i
Någonting främmande i ens kropp som på något sätt stannar fastän man inte vill det.
Hur är det att leva med det? Många tror att det är något som man väljer själv, att det är "skoj"
Många tror man måste väga 45 kilo för att ha bulimi eller ätstörningar.
Men det kan lika gärna vara din granne.
Jag tycker det är skönt att skriva av mig ang det.. för det är en sån stor faktor i mitt liv.
Jag lever med det varje dag, vetskapen att närsomhelst så kan jag ligga där i sängen igen i samma jäkla skit.
Därför vet jag att ingen kan leva med mig.
Ändå har jag i magkänslan att med rätt person(er) vid min sida kan jag verkligen kämpa, jag behöver någon som förstår att jag inte är en lätt person.
En invecklad person som får sina attacker av ångest.
Jag söker då efter ngn som inte är lika dramatisk som jag, utan kan dra ned mig på jorden ibland.
Älskar mig för den jag ÄR.
Tränar med mig
Har distans till sig själv o inte så himla allvarlig
När jag tittar i hans ögon kommer jag se en gnista, en kärlek som är stark mellan varandra.
Så, söker jag efter en ny person eller det gamla förflutna?
Jag söker nog det som funkar för mig, sen om det är nytt eller gammalt det kan man faktiskt aldrig veta.
NU vill jag bara må bra, träna, fixa lägenheten...
Få rätsida på mitt liv, SEN kan jag försöka leta.. Men jag är så ung. Jag är bara 19!!!
O har fort min tandställning liksom, och här snackar jag om mitt LIVS KÄRLEK.
Man brukar typ finna den om sisådär 10 år, har gott om tid att finna Honom.
Sen vem det är.. det vet jag faktiskt inte vid nulaget.
Har alltid trott det skulle vara D. Känner fortfarande så.
Men, trots all min kärlek för honom, kanske inte räcker till?
Klarar verkligen inte av dramatiken emellan oss..
Det känns som jag bara vill leva nu m mig själv, för jag har inte orken att kämpa m honom heller.
För allt vi gör är att bråka. Och det får mig inte att må bättre - och sen att man tar upp den gamla skiten, ne, det hjälper inte heller.
Jag vill ha en nystart i
Kommentarer
Trackback
