workoutaholic

Now you're gone
I realize my love for you was strong
And I miss you here now you're gone
I've been waiting here by the phone with your pictures hanging on the wall

Now you're gone
I realize my love for you was strong
And i miss you here now you're gone
I've been waiting here by the phone with you're pictures hanging on the wall

Is this the way it's meant to be?
Only dreaming that you're missing me
I'm waiting here at home
I'll be crazy now you're gone

There's an empty place in my heart
It won't alarm me it will break apart
It won't heal, it never fades away
I'll be thinkin' 'bout you everyday

Are you ready?
Ready for take-off!

Now you're gone
I realize my love for you was strong
And i miss you here now you're gone
I've been waiting here by the phone with you're pictures hanging on the wall

Is this the way it's meant to be?
Only dreaming that you're missing me
I'm waiting here at home
I'll be crazy now you're gone

Now you're gone
I realize my love for you was strong
And i miss you here now you're gone
I've been waiting here by the phone with you're pictures hanging on the wall

Is this the way it's meant to be?
Only dreaming that you're missing me
I'm waiting here at home
I'll be crazy now you're gone

There's an empty place in my heart

It won't alarm me it will break apart
It won't heal, it never fades away
I'll be thinkin' 'bout you everyday



Det vi hade kan aldrig komma tillbaka. Jag sökte efter spänning. Bekräftelse.
När jag egentligen hade allt framför ögonen.
Jag ville inte ens gå runt på stan m dig, bara träna, träna, träna.
Fick panik när du tittade på andra. Såren du gav mig läkte aldrig.
Mina djupa problem las bara på och på och på
Trycket jag hade, hemifrån och från dig. Det bara spann över.
Jag kände mig instängd, fast i ett fängelse.
Tankarna efter mobbningen satt fast i mitt huvud, att man aldrig var värd något.
Sen dina ord skärde som rakblad "Jag är egentligen för bra för dig", efter alla mina misstag.
Du dödade mig långsamt. Otroheten var min hämnd för dina ord.
Jag ville såra dig på det hemskaste sättet jag visste skulle döda din insida för all din smärta du gav mig.
Konstigaste var, jag kände mig inte ens nöjd efteråt. Äcklad, smutsig och det var inte ens värt det.
Ditt vackra leende var i mina tankar.
Jag älskar dig något galet mkt, och veckor efter vecker har du matat i mig hur jävla smutsig jag har varit och du har varit så himla bra. Men du förstår nog inte, dina handlingar har vart helt underbara.
Det är dina ord som dödade mig.
Precis som det alltid har gjort, ord gör mig mer illa än handlingar. Eftersom jag har vart mest utsatt för verbalt mobbning, nedtryckning är det just ord som sårar.
Ord berör mig. Jag älskar och hatar ord. Jag kan mest uttrycka mig i ord. Ord är mina tankar, eftersom jag har svårt med kroppsligt uttryck. Jag har alltid gömt mig bakom min fasad. Min fasad är den jag fruktar, det ytliga.
Det jag alltid porträtterat, det jag alltid velat ska vara så vackert, perfekt.

Men det är just det jag ska få hjälp med nu. Hetsätningar sker ofta, men i extremt mindre mängder och frossar snarare i frukt o nyttiga hemmagjorda oljemuffins.. eller hetsätning för mig är två muffins o ett äpple. men haha.
Sitter o bara häller i mig vatten.
I två års tid har jag sagt "på måndag börjar mitt nya liv", "sista gången nu", eller "det finns ingen återvändo".
Jag tänker inte hålla på så länge, det här är en del av mitt liv,
Jag kommer ha bulimi resten av mitt liv. Jag kommer aldrig bli friskförklarad, och det finns INGEN som är.
Man kommer ALLTID ha skiten inom sig, men till en kontrollerbar version...
Och kommer jag någonsin få någon som älskar mig igen till samma nivå, måste han acceptera.
Han måste acceptera att jag är en sån som vill träna 5 dagar i veckan
... att jag vill ha en bullterrier längre fram.
... att jag vill vara astöntig o vilja gå i affärer o bara mysa
.. att jag vill köpa massa valpgrejer tsm med honom
... att jag vill äta godis o mysa på lördagar
... men även gå ut och partaja
... vara bakis o äta pizza m honom (laktosfri)
... se på asbra film o krypa ihop under täcket

Jga vill göra alla töntiga grejer som JAG ALDRIG VILLE FÖRUT.
Nu när jag ser par i butiken hela tiden.. de är as töntiga... jag vill också ha det. Förut kunde jag inte, det enda jag tänkte på "Skäms hanför mig?" Roligaste var i matbutiken.. Jag kunde få fnatt. Panikångest.
Eller i klädesbutiken.. När jag sprang ut och fick panik.
Dock det börjar lugna ned sig nu. Jag börjar mogna.
Jag fick tid för mig själv.. Jag har insett på kort tid hur livet egentligen fungerar. Mycket lärde jag mig igår av Anna o Emmsan.. Som kom till jobbet idag o frågade hur jag mådde, hade ringt sisådär 5 ggr o messat miljoner:)
Anna erbjöd sig o flytta in till mig. Skönt m sällskap o billigare hyra, kan jag lägga alla dessa pengar på min KBT.

Jag kunde aldrig älska det vi hade, för jag älskade aldrig mig själv.
Jag kunde aldrig uppskatta dig, för jag kunde inte uppskatta mig.
Jag kunde vara kall, för det är så jag är uppfostrad till.
Jag är känslig, du ville ha tuff

Du fick mig att känna mig värdelös, ej värdig dig. Och du undrar varför jag mådde dåligt?
Jag gjorde min beskärda del av misstag, handlingar, ord och sårande... Men du sa alla dessa ord.... som sårade mig mer än vad du någonsin anar. Små pikar... Små påminde om hela mitt liv, alla pikar jag har fått från hela min släkt, skola, "vänner" och mobbare.

Jag har aldrig känt mig vacker. Jag ha alltid känt mig ful på insida och utsida.
Du gav mig uppskattning, men det kändes som ett tvång från din sida.
Till slut slutade du att ge för jag skulle lära mig själv att ge bekräftelse från mig själv.
Men hur ska jag kunna ge det när jag inte vet hur man gör?
Hur ska jag lära mig äta normalt när jag inte vet?
Hur ska jag kunna älska mig själv när jag inte vet hur man gör det?

Hur ska jag kunna älska dig, när mina förebilder är de sämsta i världen?
Och du förväntar dig att jag skulle kunna allt.. Jag fick trycket att jag skulle vara perfekt.
Du störde dig på min perfektion.. Jag tänkte: Eftersom jag inte vet hur man gör, måste jag se perfekt ut. Så han kan älska mig på det viset.
På din sida kanske det låter knäppt, men DET var något jag kunde. Jag har alltid bedömts på min utsida, tjock som smal. Aldrig har någon klagat på min insida, jag förlitade mig 100% på min kropp, för det är det enda jag kan.
Ja litar 110% på min kropp, jag kan den utan o innan till. Vi är bästa kompisar.
Och fiender.

Men snart börjar jag på en ny kula. Jag målar över alla dåliga minnen. Jag spacklar igen alla hål.
Jag byter ut alla tragiska händelser.
I stället får jag nya minnen, fyllda med glädje och skratt.
Som anna brukar säga om oss tre "Vi är maskroser, vi växte ur asfalt och vi kommer bli fina. Vi kan växa från vilket skit hål som helst o ändå bli fina. Vi kommer få ett bra liv".
Och det kommer vi. Jag ska satsa allt på PT nu, jag ska hjälpa andra. Inte hamna i samma cirkel som jag.
Jag står kvar vid att kanske flytta o läsa till psykolog, så jag kan hjälpa andra med sina problem. Och få dem att må bra. Ge dem hopp.
Min framtid ligger vid mina fötter. När jag fått min lägenhet.
Då börjar mitt nya liv.
Och jag tänker kämpa utav bara fan nu. Mitt första steg var att dricka vatten istället för att dricka mjölk.
Jag ska ju vara med i boken som snart ska publiceras, och KANSKE i en tidning om de kommer till sthlm.
Jag är STOLT att vara en bulimiker... För.. Nu kan jag hjälpa andra.
Jag kan sätta ett ansikte på denna sjukdom som tar med offer än anorexian, och det är anorektiker som prioriteras.
Jag ska SKRIKA ut min ilska över vården, hur lite VI prioriteras.

Okej, blev ett jävligt långt inlägg.. MEN VA FAN. Jag är en sån!!!
När jag börjar kan jag inte sluta skriva Jag kan ändå inte sova för ryggen liksom:P

De senaste veckorna har vart de tuffaste i mitt liv. Jag har aldrig i mitt liv tränat så hårt, hetsätit så mycket, använt laxerdrivandemedel så mycket.
men det är min vardag. Jag måste sluta. Men jag klarar inte det själv. men nu ska jag få hjälp.
Professionell hjälp. inte från någon jävla anorexiaavdelning som är typ världens sämsta, utan RIKTIG privat. Som kan ändra mitt tänkande, inte sjukskrivning o äta tre mål per dag!

Ännu en grej jag har tänkt på. När känner jag mig mest hemma?
Det är när jag stiger in på gymmet, känner gymlukten, hör alla maskiner, musiken pumpa ut i blodet, håller i min flaska och jag är taggad till hundra.
Jag får glädjerus. Sen kommer favoritlåten.
Mitt gym är min terapi. Förut var det ångestladdad. Nu kan jag stanna i tre timmar, chilla, träna... SKIT HÄRLIGT.
Jag mår bra där. Den dämpar inte ångesten. Den hjälper mig att inte ens få den, inte för jag bränner kcal utan för jag trivs så förskräckligt bra i den miljön.
ÄCKLIGT bra. Alla människor som prata, skrattar, kämpar för att må bra.
Alla är där, gör vad de kan. Ibland kan jag ertappa mig själv att bara stirra på någon, undrar vad han/hon tänker.

Jag vet nu vad jag måste göra. Även fast jag sagt det hundra ggr.. Men nu har jag en egen lägenhet, och det är ett nytt verktyg. Som emelie o jag sa "antingen utnyttjar vi lgnheten (hon ska också flytta) till att få värre anorexia, eller så bevisar vi för alla hur starka vi är".
Jag väljer nummer två. En vecka sen hade jag valt nummer ett.
Jag ska bli PT, och då ska jag vara stark o vacker, utsida och insida.

Tack Linn, min syster, för du har gett svar på mina frågor och stöd vid alla msnsamtal och sms.
Tack Emelie, för du håll om mig när jag ramlade ihop igår natt
Tack Anna, för du funnits i mitt liv i över 10 år, och vet mina tankar utan o innan.

vet att jag inte vart världens bästa vän... men saker blir bättre nu.. jag ska må bra..

Danne.. alla två år tsm... du har gjort ditt bästa. Glöm aldrig det...
du torkade mina tårar, du höll om mig när jag skakade.
Du tog hand om mig som ett litet barn.
Glöm aldrig det. Du räddade mig...
På ditt eget sätt.