Inget känns egentligen meningsfullt...
... Om man inte kan dela det med någon som man älskar.
Jag förlorade Honom.
Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag har mina tankar, kanske därför jag fan skriver typ 5 inlägg om dagen. Hela mitt huvud snurrar runt. Just nu känns allting väldigt tungt.
Jag vill egentligen inte ha någon involverad nu. Men ändå känns det; vad kämpar jag för?
Kämpar jag med min kropp för andra eller för min egen skull?
Behöver bara någon som egentligen håller om mig. Inga förbindelser eller krav, bara någon liksom.
Fan. Varför måste jag tänka så jävla mycket? Jag orkar inte ens jobba, det känns bara skit att komma till ett jobb där man vantrivs så, men ändå har jag inget mod att säga upp mig.
För första gången känner jag att jag behöver dig.
Jag bara längtar tills min nya lägenhet, mitt alldeles egna lilla krypin där jag krypa ihop. Vill inte vara hemma, verkligen inte. Vill bara komma härifrån.
Jag hade en skyddsplats förut, men den har ryckts ifrån mig. Lika bra jag stannar, då är det nära jobb och gym.
Jag hatar när jag känner såhär, vilsen och konfunderar vem jag är.
Och jag vet att jag är den enda som kan lista ut vem jag är. Men nu vill jag bara ut och dricka, supa mig full och glömma alla bekymmer.
Jag måste vara stark, jag måste kämpa med mig själv. Jag kan inte lägga mig ned på marken nu och ge upp.
Jag vet att jag valde mig själv framför dig, eller som du säger "döden framför mig".
Men nu sitter jag här framför datorn. Helt slut i kroppen.
Väntar på middagen, ligger på kcal intag på 597 kcal efter min tunga träning, hitills.
Ska nog smälla i mig lite ägg och räkor efter jag vart hos Linn en kortis och hämtat mina grejer.
Vet inte vad som snurrar runt i mitt lilla knäppa huvud, minns inte ens när jag var som lyckligast.
Jag vet bara att jag älskar att vara med mina vänner, dansa, träna... Men trots att alla säger "du behöver vara singel", o som jag alltid har sagt att jag ska vara.
Så känns det ändå knäppt. Ingen att krypa ihop med under täcket, inga gullegull pussar, ingen som älskar en för DEN MAN ÄR, smeker en tills man somnar, beundrar ens kropp.
Jag har insett det nu av tiden av ensamhet. Det var inte detta jag önskade.
Jag hade det perfekta förhållandet. Och jag lämnade det.
och för vad?
Vara ensam med min träning, helt äckligt fokuserad att se så jävla bra ut som möjligt.
Att känna friheten?
Daniel, om du läser det här. Jag är verkligen ledsen att jag sårade dig. Från djupet av mitt hjärta.
Jag är verkligen ledsen. Det var aldrig min mening. Önskar dig lycka till med allt, och jag hoppas att du kan finna någon som prioriterar dig, och inte gör en massa dumma misstag.
Jag förlorade Honom.
Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag har mina tankar, kanske därför jag fan skriver typ 5 inlägg om dagen. Hela mitt huvud snurrar runt. Just nu känns allting väldigt tungt.
Jag vill egentligen inte ha någon involverad nu. Men ändå känns det; vad kämpar jag för?
Kämpar jag med min kropp för andra eller för min egen skull?
Behöver bara någon som egentligen håller om mig. Inga förbindelser eller krav, bara någon liksom.
Fan. Varför måste jag tänka så jävla mycket? Jag orkar inte ens jobba, det känns bara skit att komma till ett jobb där man vantrivs så, men ändå har jag inget mod att säga upp mig.
För första gången känner jag att jag behöver dig.
Jag bara längtar tills min nya lägenhet, mitt alldeles egna lilla krypin där jag krypa ihop. Vill inte vara hemma, verkligen inte. Vill bara komma härifrån.
Jag hade en skyddsplats förut, men den har ryckts ifrån mig. Lika bra jag stannar, då är det nära jobb och gym.
Jag hatar när jag känner såhär, vilsen och konfunderar vem jag är.
Och jag vet att jag är den enda som kan lista ut vem jag är. Men nu vill jag bara ut och dricka, supa mig full och glömma alla bekymmer.
Jag måste vara stark, jag måste kämpa med mig själv. Jag kan inte lägga mig ned på marken nu och ge upp.
Jag vet att jag valde mig själv framför dig, eller som du säger "döden framför mig".
Men nu sitter jag här framför datorn. Helt slut i kroppen.
Väntar på middagen, ligger på kcal intag på 597 kcal efter min tunga träning, hitills.
Ska nog smälla i mig lite ägg och räkor efter jag vart hos Linn en kortis och hämtat mina grejer.
Vet inte vad som snurrar runt i mitt lilla knäppa huvud, minns inte ens när jag var som lyckligast.
Jag vet bara att jag älskar att vara med mina vänner, dansa, träna... Men trots att alla säger "du behöver vara singel", o som jag alltid har sagt att jag ska vara.
Så känns det ändå knäppt. Ingen att krypa ihop med under täcket, inga gullegull pussar, ingen som älskar en för DEN MAN ÄR, smeker en tills man somnar, beundrar ens kropp.
Jag har insett det nu av tiden av ensamhet. Det var inte detta jag önskade.
Jag hade det perfekta förhållandet. Och jag lämnade det.
och för vad?
Vara ensam med min träning, helt äckligt fokuserad att se så jävla bra ut som möjligt.
Att känna friheten?
Daniel, om du läser det här. Jag är verkligen ledsen att jag sårade dig. Från djupet av mitt hjärta.
Jag är verkligen ledsen. Det var aldrig min mening. Önskar dig lycka till med allt, och jag hoppas att du kan finna någon som prioriterar dig, och inte gör en massa dumma misstag.
Kommentarer
Trackback
