workoutaholic

Jag tänker inte sitta hära, skriva och gnälla om någon patetiskt ångest.

Den förtjänar inte att vara inuti mig.
Jag är knäpp. Jag har svårt att ta emot materiella ting. Jag har svårt att bli bjuden.
Jag är nog lite knäpp ja minsann.

Jag tycker inte att anorexian är värd att dö för.
Jag tycker mina älskade dock är.

Jag älskar Daniel mer än anorexian. Jag älskar mina vänner mer än den.
Jag älskar min hamster mer än den.
Ursäkta mig at jag tycker att sjukdomen är mindre värd eftersom den tar mina vänners liv.
Den dödar min sis organ. Den äter upp henne långsamt och jag ser hur hon tynas bort framför mig. Och jag sitter säker bakom min trygga skärm och slipper se det ,med mina egna ögon...

Nu kanske du undrar: Hur kan denna människa sitta och döma mig, som är sjuk, fast i mitt helvete?
Jag har gått igenom ditt helvete. och jag kämpar varje dag med att ingen ska slita tag i mina hälar för att dra mig ned igen.
Jag kämpar varje dag. Men, de sista dagarna har kamperna vart mindre. Jag behöver inte kämpa lika hårt längre.
För vet du varför: Jag börjar bli frisk. Friskförklarad so at speak.
Eller, snarare. Under kontroll. För jag vet: Ju bättre mat jag äter, desto mer orkar jag att jobba och träna. Träningen, jobbet och mina nära är det jag lever för.
Det är det jag  älskar med livet. Jag måste låta mig själv leva, sluta pilla bort kolisar och sluta pilla bort bröd. Dags att käka o träna bra, för då kommer balansen.

Jag testade mig själv. Har ite tränat på tre dagar. Det känns rätt lugnt. Faktiskt.
Lite ångest. Men inte alls farligt. Unnat mig exotic snacks.
JAG ÅR OCKSÅ SÅ JÄVLA BRA I MAGEN!
Eftersom jag inte äter laktos längre som laxermedel mår min mage på topp.
"Är magen glad så är människan glad"
- Allan Svensson

SANT SOM  SAGT:D